Det har tagit sin tid, men film- och musikindustrin börjar äntligen hitta sin plats i den digitala världen. Det är nästan femton år sedan Napster vände upp och ner på branschen. Man tycker att det borde ha gått snabbare. Egentligen är det ju alldeles självklart att det måste gå att skapa både bättre och billigare tjänster i en värld där man kan distribuera musiken och filmen genom fiberkablar i stället för fraktcontainrar.
Som journalist är det med viss avund man sneglar på musik- och filmbranschen. Dagstidningarna står inför en liknande utmaning som den utdömda skivindustrin gjorde för bara fem år sedan. De måste överföra sin produkt från det analoga till det digitala.
Hittills har det inte gått sådär jättebra. Tidningarna har varken kommit på hur man ska tjäna pengar på nätet eller utnyttja den digitala plattformen för att nämnvärt förbättra själva produkten. I stället fortsätter man spekulera om huruvida dagstidningen har någon framtid och hurra över att Helsingin Sanomat äntligen blivit tabloid. Men fortfarande samma gamla papper.

Till dagstidningarnas försvar är både musik och film lättare produkter att digitalisera. Det är fortfarande samma låtar du hör, men de kommer till dig genom andra kanaler. För nöjesindustrin är det också lättare att skapa alternativa inkomstkällor. Dagstidningarnas situation är mera komplext. För vad är egentligen produkten?
Föreställ dig en värld utan dagstidningar. Det är en värld där i stort sett alla har tillgång till internet och allt fler äger en läsplatta. Du har en idé om en ny produkt som du kallar “Vasabladet”, men du vet inte riktigt vad du ska göra av den. Vilka är dina kunder och vad är det du kan erbjuda dem?
Är Vasabladets uppgift helt enkelt att informera om det viktigaste som händer i världen? Hur definieras i så fall vad som är viktigt? Och av vem? Eller är det att vara ett språkrör för dig som medborgare och ett forum för debatt? Handlar det i grunden om att förmedla en känsla av trygghet? Att visa att världen står kvar och att kanske ge nåt att prata om vid kaffebordet?

Dagstidningarna väntar fortfarande på sitt Spotify. En digital plattform där de kan göra en bättre produkt till ett lägre pris. Över hälften av en tidnings kostnader går till distribution och tryck. På nätet kan man nästan helt eliminera de här kostnaderna.
Men innan det kan ske så måste det till en grundlig självrannsakan. Varför finns det Vasabladet överhuvudtaget? Lek med tanken att sluta kalla det tidning (eller ännu värre, e-tidning). Vad finns då kvar och hur gör man en så bra digital produkt av det som möjligt?

Källorna är allt som sagts av samtliga ledamöter i riksdagens kammare (kammarprotokoll), samt partiledarnas debattartiklar (hämtade i Mediearkivet) och tal utanför riksdagen (publicerade av partierna).

Totalt har 80 miljoner ord körts genom ett textanalyssystem.

Mätperioden är 1996–2012.

Datainsamlingen och analysen är gjord av SvD i samarbete med it-företaget Gavagai, som specialiserar sig på automatiserad analys av stora text- och dataströmmar.

Konceptet är egentligen väldigt enkelt: gör ett genomarbetat reportage, publicera det i digital form och låt läsarna köpa det för några tior. Inga tryckkostnader, ingen dyr distribution, inga lokaler eller andra stora fasta utgifter. Bara ett direkt utbyte mellan skribent och läsare.

Det här är affärsmodellen som finländska Long Play nu lanserar. En löst sammansatt redaktion med åtta frilansare har i ett år planerat projektet. Den 16 januari är det premiär.

– Vi vill göra reportage som är längre än tidningstexter, men kortare än böcker. Ämnesmässigt ska det kunna handla om allt möjligt. Det viktiga är att de har en berättelse som bär, säger Johanna Vehkoo, som är chefredaktör.

Namnet Long Play (alltså Long Play som i LP-skiva) avslöjar hur reportagen kommer att säljas: som så kallade singlar för mellan 25 och 50 kronor styck med utgivning en gång i månaden. Planen är att också göra översättningar till svenska och engelska, men någon samarbetspartner i Sverige finns inte ännu.

– När vi ändå finns på nätet vore det bara dumt att begränsa sig till lilla Finland.

Att det långa reportaget är på frammarsch råder det ingen tvekan om. Long Play hakar på en tydlig amerikansk trend. Förebilderna heterMatter (som Medievärlden tidigare skrivit om)  och Atavist, två små nystartade företag som insett att den allt mera utbredda läsplattan faktiskt kan användas till annat än att skjuta arga fåglar.

Matters koncept ligger nära Long Plays. Företaget fick en flygande start i fjol efter att ha samlat in nästan 150 000 dollar på Kickstarter. Atavist är en plattform som dels publicerar reportage, dels låter användarna själva skapa multimediaberättelser.

Också de stora spelarna har börjat få upp ögonen för den digitala berättande journalistiken. New York Times publicerade i fjol 33 reportage på över 4 000 ord på sin förstasida, jämfört med 16 året innan. Och i december meddelade tidningen att den kommer att börja samarbeta medByliner (vilket Medievärlden skrev om här) , en annan amerikansk startup med inriktning på långa reportage, för att ge ut korta e-böcker.

Men går det att få ekonomi i den här typen av journalistik på en liten nordisk marknad? Sedan i april har danska Zetland försökt. Konceptet ligger nära det som finska Long Play vill skapa.

Hakon Mosbech vill inte avslöja exakt hur många som köpt de sju reportag som getts ut hittills, men säger att man gått över från att räkna i hundratal till att räkna tusental.

– Det tar alltid tid för ett nystartat företag att börja gå med vinst, men vi säljer så mycket vi hade hoppats på och tror fortfarande på vår modell. Flera av våra reportage har toppat försäljningslistan på Apples Ibooks.

Journalistiskt har Zetland i alla fall varit en framgång. Line Holm Nielsen var en av fem nominerade till det prestigefyllda Cavlingpriset för sitt hundrasidiga reportage om det största värdetransportrånet i Danmarks historia.

– Vi har experimenterat med lite olika format: grävande reportage och essäer. Det här är en nya journalistisk genre som fortfarande söker sin form.

Hur det går för Long Play återstår att se. Förhandsintresset har i alla fall varit större än Johanna Vehkoo hade vågat hoppas på. Journalisterna har ringt och antalet följare har snabbt växt på Facebook. Just nu gillar över 4 000 Long Plays sida, vilket faktiskt är fler än Atavist.

Så ponera att alla 4 000 skulle köpa ett reportage á 30 kronor. Det skulle ge 120 000 kronor i intäkter. Det ska täcka minst en månads skrivtid och diverse omkostnader. Distributörerna ska ha sitt.

– Målsättningen är att varje reportage ska vara självbärande. Om det blir pengar över så läggs de till kassan, säger Johanna Vehkoo, som själv forskat i nya affärsmodeller för journalistik.

– Det här är knappast en modell som fungerar för alla, men det är i alla fall en del av framtiden.

Vilket är syftet med den här typen av debatter? Gör de överhuvudtaget någon skillnad? Eller leder de bara till att båda sidor gräver ner sig ännu lite djupare i sina åsiktsskyttegravar?
Hen-debatten börjar onekligen kännas mer och mer som en sliten grammofonskiva. Men samtidigt, i skuggan av det tröttsamma tjattret, håller någonting på att hända. Någonting som borde få henofoberna att rysa till.
Jag upplever i alla fall att det under det senaste året skett en tydlig förändring. Hen dyker allt oftare upp i både offentliga och privata sammanhang. I radioprogram och vid middagsbord. Men inte längre som ett debattämne, utan som ett fullt funktionellt pronomen.
Ibland garderar sig hen-användaren fortfarande genom att lägga på en lite tillgjord betoning för att inte framstå som alltför progressiv. Men lika ofta får ordet passera förbi helt utan höjda ögonbryn. Som vilket ord som helst.

Det är så här språket utvecklas. I små steg, utan några stora fanfarer. En vanlig missuppfattning, som gissningsivs kan härledas till skolans regelfokuserade språkundervisning, är att språket är någonting styrs och sanktioneras von oben (lite oklart från vem, men troligen Svenska Akadmien). Ungefär som om man skulle behöva fråga lov innan man använder ett nytt ord som hen.
Men faktum är att vi faktiskt får uttrycka oss med precis de ord vi själva vill.
Det är därför henofoberna håller på att förlora. Inte för att en hemlig feministisk maktelit bestämmer det, utan för att allt fler, precis som den norrländska hovrätten, kommer att inse att hen faktiskt är ett användbart ord.
Konsekvenserna kommer troligen varken att vara så frigörande eller förödande som hen-debattörerna vill få det att framstå, men utvecklingen kommer att ske. Lite på det.
Den här skribenten gillar.

Ja, vad är egentligen en rasist? Definitionerna går i sär. Framför allt verkar de rasistutpekade ha en helt annan bild av vad ordet betyder än de rasistutpekande (observera n:et). Låt oss börja med de utpekande, alltså de som hävdar att personer som Bosse Hansson, Lars Vilks och Erik Almqvist faktiskt är rasister.
Soran Ismail, som förekommer i SD-filmen, argumenterade dagen efter att skandalen bristerat att de tre sverigedemokraternas glåpord är rasistiska för att de blandar ihop etnicitet och nationalitet. Sverigedemokraterna antyder att man måste ha en viss hudfärg för att kunna kallas svensk. Däri ligger rasismen.
Andra utpekande debattörer hävdade att rasism inte ens behöver ha med hudfärg att göra. Utan att man också kan vara rasistisk i förhållande till en kultur, till exempel islam.
Men de utpekade har däremot en helt annan definition. De pekar på ordboken där det står att en rasist är en person som anser att olika människoraser har olika värde och därför bör ha olika ställning i samhället. Typ slavhandel och koncentrationsläger. Och det finns det ju ingen som förespråkar längre. Inte ens Sverigedemokraterna.
Så vem har rätt?

Har du någon gång tänkt på vad motsatsen till en rasist är? Eftersom vi är beredda att stämpla en del människor som rasister, så måste det ju också finnas icke-rasister. Men var går i så fall gränsen? Hur grova åsikter behöver man ha för att uppnå statusen rasist? Eller omvänt, när rentvås man stämpeln om man en gång fått den?
Det är det här som gör begreppet rasist problematiskt. Låt mig föreslå en ny definition av ordet.
I stället för att forcerat försöka dela in människor i rasister och icke-rasister borde vi börja med att erkänna att rasistiska drag finns hos oss alla. Vem möts inte av impulser att bedöma människor olika beroende på vad de har för hudfärg?
Frågan vem som är rasist är alltså felställd. Vi har alla rasistiska drag. Det avgörande är vad vi gör av de här impulserna. Ifrågasätter vi dem eller väljer vi att bejaka dem? Det senare alternativet kan kännas lockande. Det erbjuder ett enkelt sätt att förklara världen.
Det är för den här frestelsen som Bosse Hansson, Lars Vilks och Erik Almqvist fallit.

Från att ha varit ett spretigt arkiv som delvis bara funnits på papper sammanställde jag alla gamla Svensktoppenlistor till en sökbar databas med över 3000 låtar.

Det visade sig bli en guldgruva för alla som vill briljera med svensktoppstrivia. Visste du till exempel att…

… Benny Anderssons orkester och Helen Sjöholm tillsammans legat 450 veckor på listan. Det är nästan nio år. Tvåa i den statistiken är Björn Skifs med 414 veckor.

…de bidrag som går in som etta på listan i snitt håller sig kvar 17,6 veckor.

…att Sven-Ingvars Två mörka ögon bara med nöd och näppe gick in på listan på en tionde plats år 1990, men att den sedan tog sig upp till etta och låg sammanlagt 71 veckor på listan.

…att Lisa Miskovsky med låten A Brand New Day lyckats med konststycket att ligga på listan i nästan att år (45 veckor), utan att någonsin vara bättre än femma.

• Till databasen.
• En interaktiv grafik över de lyssnarnas tio favoritlåtar.

Vi får vänta några minuter medan en dansk journalist ställer sina sista frågor. Två veckor efter hemkomsten till Sverige betar Johan Persson och Martin Schibbye fortfarande av intervjuer. Det är många som vill höra om hur det var att sitta fjorton månader i ett etiopiskt fängelse.
“Jag tror att vi är klara med de svenska medierna nu”, säger Martin Schibbye och serverar kaffe på det lilla frilanskontoret i Hägersten utanför Stockholm.
Det egna skrivandet har inte kommit i gång ännu, men det börjar klia i rejält i journalistfingrarna nu. Åtminstone en bok och ett antal reportage står på skrivlistan.
Det var i juni 2011 som de två svenska journalisterna åkte till Ogaden i Etiopien för att skriva om de påstådda övergrepp på lokalbefolkningen i samband med oljeutvinningarna i regionen. Framför allt var de intresserade av det svenska bolaget Lundin Petroleums roll i konflikten.
Resten är, som det brukar heta, historia. Det blev en resa som inte bara kom att förändra deras liv, utan möjligen också förutsättningarna för att bedriva oberoende journalistik i konfliktområden.
Dessvärre inte nödvändigtvis till det bättre.

Det som gör historien om Martin Schibbye och Johan Persson anmärkningsvärd ur ett journalistiskt perspektiv är inte att de tog sig in i ett land utan tillstånd. Inte heller att de häktades av en diktatur och ställdes inför rätta. Liknande incidenter har inträffat tidigare, också i Etiopien.
“Innan vi åkte tittade på vad som hänt med andra utländska journalister som gripits i landet tidigare. Vi hittade sju case. I samtliga fall hade journalisterna fått sitta några veckor i häktet och sedan slängts ut ur landet.” (Vems citat? undrar Lina)
Det anmärkningsvärda är alltså att svenskarna faktiskt dömdes och fängslades. Till grund låg en rykande färsk antiterroristlagstiftning. Det här är ett tydligt brott mot kutymen, det vill säga att slänga ut besvärliga reportrar ur landet och låta händelsen passera.
Ambroise Pierre, som är Afrika-ansvarig på Reportrar utan gränser i Paris, kommer inte på en enda utländsk reporter varit frihetsberövad lika länge.
“Eritreansk-svenske Dawit Isaak har visserligen suttit fängslad i över tio år, men hans fall är annorlunda i och med att han också har koppling till Eritrea.”
Frågan är om fallet Schibbye-Persson innebär ett paradigmskifte i auktoritära regimers förhållande till utländska journalister.

Det finns flera tecken på att arbetsvillkoren för journalister i konfliktområden blir svårare. Allt fler journalister mister livet när de utför sitt jobb. Samtidigt minskar redaktionernas resurser att skicka ut egna reportrar i världen. Ett allt större ansvar förs med andra ord över på frilansjournalister som är beredda att ta personliga risker.
Martin Schibbye berättar om en reportageidé, som han försökte sälja in till svenska Journalisten för några år sedan, från Filippinerna.
“De tyckte att uppslaget lät jätteintressant, men avrådde mig skarpt från att resa. De ville inte vara ansvariga om någonting hände. Men när jag trots allt gjorde reportaget och tog kontakt med dem igen så harde de ingenting emot att köpa det.”
Ambroise Pierre ser också att konfliktbevakningen i allt större utsträckning är beroende av frilansare.
“Jag skulle inte säga att redaktionerna inte vågar åka till farliga områden. Se till exempel på Syrien och Egypten. Däremot håller man sig borta från platser som Ogaden där journalister är direkt förbjudna.”

Men vem betalar frilansarens lön och rättegångskostnader om reportaget går snett? I Sverige har det förts en livlig debatt om huruvida svenska medier gjorde tillräckligt för att stödja Schibbye och Persson efter gripandet 2011.
Nyheten möttes initialt av försiktighet snarare än unison uppbackning. En del tyckte att journalisterna fick skylla sig själva som tog sig in i landet utan tillstånd. Andra ifrågasatte deras motiv.
“Det visar att vi behöver en ordentligt diskussion om journalistrollen och villkoren för utrikesjournalistik. Ta påståendet att man som journalist inte skulle få bryta mot lagar. Hur skulle vi i så fall få några som helst rapporter från länder som Syrien?”
Martin Schibbye och Johan Persson vill ändå inte göra sig själva till några martyrer. Frilansjobbet är helt och hållet självvalt. Dessutom är de mer än nöjda över det stöd som de har fått.
Reportagemagasinet Filter, som de hade varit i kontakt med innan resan, gav ett förskott på artikelarvodet, betalade under fängelsetiden kontorshyran och publicerade en stödtidning som drog in över 100 000 euro. Chefredaktören Mattias Göransson åkte också ner till Etiopien för att vittna under rättegången.
“Jag tycker väl snarast att de gjort mer än man kunnat begära”, säger Johan Persson.

Det återstår att se om fler länder kommer att gå i Etiopiens fotspår och börja slå till hårdare mot oönskade journalister. Ambroise Pierre tycker att det är för tidigt att tala om ett trendbrott.
Samtidigt är det svårt att komma ifrån slutsatsen att den etiopiska regimen faktiskt lyckades i sitt uppsåt. Vilken redaktion är i dag beredd att ge sig på Ogaden?
“När vi grips gör Etiopien en kalkyl där de väger den negativa internationella publiciteten, som en fällande dom skulle medföra, mot värdet av att skrämma andra journalister och se till att ingen vågar åka till Ogaden igen. Att man kommer till den slutsats man gör är ganska obehagligt”, säger Martin Schibbye.
“Så här långt har Etiopien vunnit. Det är inte otänkbart att andra “inte så snälla” länder följer deras exempel. Men det här borde inte få hända igen”, säger Johan Persson.

Fakta: Fjorton månader i fängelse

• Frilansskribenten Martin Schibbye och -fotografen Johan Persson greps den 1 juli 2011 under en reportageresa i Ogaden i Etiopien.
• Ogaden är en konflikthärjad del av Etiopien. Den etiopiska armén har anklagats för att tillsammans med oljebolag för genomföra ett folkmord mot civila i området, som är nästan helt stängt från insyn.
• I december 2011 dömdes Schibbye och Persson till elva års fängelse för främjande av terrorism och olovlig inresa i landet.
• I januari ansökte man om benådning, vilket man till slut beviljades den 10 september.

Det är i år tjugo år sedan den amerikanska författaren Francis Fukuyama kom ut boken Historiens slut och den sista människan. Med historiens slut menar Fukuyama att vi i och med Sovjetunionens fall lyckats vaska fram den optimala samhällsformen – den liberala demokratin. Den liberala demokratin, som väst representerar (fria val, fri handel, frihet att yttra sig och så vidare), hade inte bara fört människan till månen och vunnit den militära kapprustningen, utan också skänkt människor ett ekonomiskt välstånd som planekonomin inte kunde matcha. Att låta människor välja ledare och säga vad de tycker utan att riskera fängelsestraff är ingen belastning för ekonomi och stabilitet, tvärtom en tillgång, för att inte säga förutsättning.
I dag känns den här ideologiska självsäkerheten, som Fukuyama ger uttryck för, allt mera avlägsen. Plötslig skruvar vi på oss när vi sneglar mot Kina. Vi gör decennielånga projektioner om hur överkörda vi kommer att bli när (inte om) Kina fortsätter att växa. Att bristen på demokrati till slut skulle rubba stabiliteten i landet, så som den gjorde gjorde i Polen, Tjeckoslovakien, Ungern och de andra gamla kommunistländerna är inte längre någonting att oroa sig för. Kina är annorlunda. Kineserna är annorlunda.

Vår tilltro till de ideal, som bygger upp vårt samhälle, är på rekordlåg nivå. Vi anser fortfarande att det är viktigt med demokrati och yttrandefrihet här i Europa (även om eurokrisen visat att vi är beredda att tumma på principerna), men verkar tro att viljan att kunna uttrycka sig fritt och avsätta dåliga ledare inte skulle vara universiell. Kineserna är annorlunda.
Samma synsätt präglar migrationsdebatten här hemma. Muslimer är inte välkomna för att de kulturellt anses vara inkompatibla med det västerländska samhället. Som om muslimer skulle vara genetiskt programmerade att inte gilla demokrati.
Men lärdomen av Sovjetunionens kollaps var inte att demokrati är den bästa samhällsformen endast i Europa, utan överallt. Inklusive Kina.

Här presenteras resultaten i en interaktiv grafik.