Det går inte att komma längre i den svenska teatervärlden. Hon gör Shakespeare och Strindberg på Dramaten i Stockholm. Hon åtnjuter sin yrkeskårs villkorslösa respekt.
Men varför gör Stina Ekblad film?
– Ska vi tag e på dialekt?
– Om ja får taal Solfdialekt så gäär ja no gärn he. Int vaar ja ju intervjua på Solfdialekt na i Sverige int.
Den kännspakt korrekta finlandssvenskan – till synes immun mot rikssvenska influenser – har blivit hennes kanske främsta varumärke bland den breda publiken, men Solfdialekten är och förblir Stina Ekblads modersmål.
– Jag försökte lära mig rikssvenska när jag kom till Sverige, men det kändes bara tillgjort. Istället bestämde jag mig bara – så här låter jag, ni får ta mig som jag är.
Och det fungerade.
– Riksvenskar tycker om att höra finlandssvenska. Finlandssvenskan representerar på något sätt rikssvenskans barndom, vilket gör dem känslosamma.
Redan som liten fick – eller tvingades – Stina Ekblad inse att språket är någonting mer än bara ett mekaniskt instrument för att överföra information. Som dialekttalande österbottning var hon en del av en språkminoritet i minoriteten, vilket ofrånkomligt ledde till en språklig självmedvetenhet. När hon som ung reste buss brukade hon skriva ”Victoria Adlercreutz” på sina väskor av komplex för sitt ”bondiga” namn.
Dialekten hänger än i dag med som en oskiljbar del av hennes identitet, men den har också visat sig vara ett nyttigt verktyg i skådespelaryrket. Rör man sig i Dramatens kulisser är det inte osannolikt att man hör Shakespeare läsas på Solfdialekt i korridorerna.
– Jag jobbar alltid på dialekt i mina roller. Det går inte att skap tell se [göra sig till] på dialekt på samma sätt som på finlandssvenska eller – ännu värre – på rikssvenska. Man kommer alltid till det som är sant.
– Å andra sidan har dialekten sina begränsningar. Man kan till exempel inte säga ”jag älskar dig” på dialekt. Int talar man ju om na tåli saker int. Det blir tillgjort, vilket jag tycker att är rätt sorgligt.
~
Stina Ekblad. Är det inte hon som spelar obducenten i Wallanderfilmerna? Eller var det Beck?
Man kan svårligen beskylla Svenskfinland för att övervärdera sin klarast lysande skådespelarstjärna i Sverige. Men så har hon heller aldrig blivit en del av det finlandssvenska kulturetablissemanget. Kanske har det någonting att göra med flockens svårigheter att erkänna utbrytare? Eller kanske är det bara alltför få finlandssvenskar som går regelbundet på Dramaten?
Det finns hur som helst ingen orsak att hymla – Stina Ekblad är stor. Riktigt stor.
– Bland de kvinnliga skådespelarna i sin generation är hon definitivt en av de mest framstående, säger Maria Edström, som är teaterrecensent på Sverige radio.
– Hon är otroligt seriös, i ordets positiva bemärkelse. Hon vill inte bara vara omtyckt av sin publik, utan tar sig också gärna an svåra roller. Många andra förälskar sig lätt i publikens kärlek och vågar aldrig spela jobbiga, fula och hemska roller, men sådan är inte Stina Ekblad.
~
Filmjournalen träffar henne en oktoberförmiddag på biografen Ritz i Vasa. Hon är i stan för i samband med festival October filmfest att presentera Det enda rationella, som varit bioaktuell i Finland i höst och får samtigit möjlighet att se till släkten.
Stina Ekblad föddes år 1954 i Solf, söder om Vasa – ”en liten by där ingen någonsin föreställt sig att man kan ha teater som yrke”, som hon säger i en intervju från början av åttiotalet. Det hade man inte heller i det enkla ekbladska hemmet. Pappa var jordbrukare och mamma hemmafru (en hemmafru som visserligen med åren själv också prövade på amatörteater).
Stina Ekblad uppvisade tidigt tecken på att vilja bryta med den här traditionen. Hon blev intresserade av poesi, slukade Edith Södergran och började forma en dröm om att bli författare, poet och skådespelare. Konsten öppnade inte bara mentalt, utan också praktiskt upp en värld bortom de österbottniska slätterna.
Som sjuttonåring hoppade hon av gymnasiet, trots föräldrarnas förståeliga skepsis, och sökte till en folkhögskola i Danmark för att läsa teater. Under en musikkårsresa något år tidigare hade hon fallit pladask för den öppna danska mentaliteten. Det var skådespelare hon ville bli och när tålamodet inte räckte till för att vänta ut den finländska Teaterhögskolans fyraåriga intagningscykel fick det bli Danmark istället. Hon fick plats vid Odense teaters elevskola och när Teaterhögskolan i Helsingfors nästa gång tog in svenskspråkiga studenter var hon redan färdig för teatervärlden.
I Danmark tog skådespelarkarriären snabbt fart. Hon spelade på Det Konglige Theater i Köpenhamn, gjorde filmroller i Tyskland, fick sitt teater- och tevegenombrott i Sverige som Siri von Essen, vann Guldbagge för filmerna Amorosa och Ormens väg på hälleberget och landade till slut år 1989 på Dramaten i Ingmar Bergmans Markisinnan de Sade.
Sedan dess har hon tillhört Dramatens fasta ensemble, spelat Shakespeare och Strindberg och mellan 2002 och 2005 varit professor i scenisk gestaltning vid Teaterhögskolan i Stockholm.
– Varför har det gått så bra? Det är en blandning av begåvning, tur och arbetskapacitet. Jag är en slitvarg och ger aldrig upp. Jag har aldrig behövt armbåga mig fram utan lägger ner mycket tid på mitt arbete och slarvar aldrig.
I höst är hon aktuell med ännu en Shakespeareuppsättning på Dramaten, Stormen. Mottagandet har, som så många gånger tidigare, varit mycket positivt. En bloggare skriver: ”Stina Ekblad imponerade. Inte bara tack vare skådespeleriet utan även för energin. Jag var tvungen att kolla upp henne på Wikipedia. Kolla hur gammal hon är. Hon är 56. Alltså, det kan man inte tro.”.
~
Det är på teaterscenen Stina Ekblad trivs bäst och känner sig mest hemma. Filmrollerna beskriver hon som en ”extra krydda”. Hennes första filmframträdande var i den östtyska tevefilmen Die Verführbaren år 1977.
– Min lärare på teaterskolan, Gisela May, skulle medverka och rekommenderade mig för huvudrollen. Jag provfilmade, fick rollen och tillbringade ett drygt halvår i Potsdam och Berlin. Det var tufft att göra sin första film på tyska, i Preussen, i DDR. Lärdomarna därifrån bär jag med mig än i dag.
Sedan dess har det blivit en strid ström av både mer och mindre uppmärksammade film- och teveproduktioner. Från den uppmärksammade rollen som den androgyne Ismael i Fanny och Alexander till biroller i diverse teveserier. Hennes eget intresse för slutprodukterna varierar.
– Personligen tycker jag att filmer som Wallander och Beck är tråkiga. Jag känner ingen kvinna i min ålder som skulle titta på de här filmerna.
Hon medger att hon faktiskt aldrig har sett en Wallanderfilm, trots att hon redan tjugo gånger spelat rollen som obducent.
– Jag ser sällan på film och går inte ofta på bio. Om jag har en ledig kväll går jag hellre på opera eller konsert. Det ger mig mera. Jag har ingen lust att se på film bara som underhållning. Den senaste filmen jag såg var Das Leben der anderen, men den var faktiskt bra.
Så varför gör hon då film överhuvudtaget?
– Det är roligt ändå. Roligt att arbeta med små uttrycksmedel. Roligt att det räcker med att tänka en tanke så syns det. På scen måste tanken projiceras genom kroppen och rösten och fylla hela salongen.
Får man fram någonting i filmen som inte är möjligt att göra på teatern?
– Filmen ligger mycket närmare drömmen. Det går att gestalta drömmar, fantasier och stämningar på ett helt annat sätt. Men det riktigt stora med filmen är närbilden. Man kan komma inpå en människa på ett helt unikt sätt. När jag själv tänker på filmer som gjort stort intryck på mig är det alltid närbilderna, ansiktena och ögonen, jag minns.
Och vilka filmer är det som gjort intryck?
– Alla Tarkovskijs och Bergmans filmer. Av moderna verk har jag till exempel tyckt om Wong Kar Wais In the mood for love och 2046, just för att de kommit så nära drömmen.
~
Stina Ekblads senaste filmroll är alltså i Det enda rationella av Jörgen Bergmark och Jens Jonsson och med Rolf Lassgård, Pernilla August och Claes Ljungmark i huvudrollerna.
– Det är faktiskt en film jag själv hade kunnat sätta mig ner för att se på. Den handlar om vuxna människor. Jag har inget intresse av att titta på filmer om tjugoåringar. Då är det mycket roligare att tala med min tjugoåriga son och hans kompisar.
På finska har filmen fått titeln Ruotsalainen avioliitto (ett svenskt äktenskap) – en tydlig pik till den alltid lika förnuftiga storbrodern Sverige, som ju ogärna låter känslorna skena iväg. Vad går väl inte att lösa det ett lugnt och sansat samtal?
Filmen handlar om de två gifta paren May/Erland (Stina Ekblad och Rolf Lassgård) och Karin/Sven-Erik (Pernilla August och Claes Ljungmark) vars liv trasslas ihop när Erland och Karin blir förälskade i varandra. Måna om sina äktenskap vill Erland och Karin försöka ”bota” romansen genom att flytta ihop tillsammans med May och Sven-Erik, leva ut sina känslor och vänta på att nyförälskelsen ska gå över, vilket deras andra hälfter något motvilligt går med på.
Vad gör man inte för kärleken? Ett långt äktenskap kräver sina uppoffringar och en utomäktenskaplig romans behöver ju trots allt inte vara något annat än en smärre fysiologisk parentes, resonerar Erland. Sen kan allt återgå till det normala.
– Det finns en sympatiskt mänsklig tanke i filmen om människans goda vilja att försöka ordna upp saker och ting, trots att vi vet att alla problem inte går att lösa. Vi kan inte styra våra känsloströmmar, vilket, för mig, gör kontentan av filmen ganska sorglig. Samtidigt ligger det någonting väldigt rörande och fint i att vi ändå försöker.
~
I Brages pressarkiv i Helsingfors finns ett litet kuvert med Stina Ekblads namn på. Här finns hennes samlade finlandssvenska pressmedverkan från de senaste trettio åren. Goda recensioner, ett och annat personporträtt och införtexter på någon ny pjäs eller film. Det är en genomgående positiv samling artiklar. ”Succé för Stina” är en rubrik som har en tendens att återkomma i framför allt de österbottniska tidningarna.
Skandalerna och skvallret lyser däremot med sin frånvaro. Hon är ofta personlig, men sällan privat. Det enda som avviker från mönstret är ett antal artiklar om hur hon i sju år ammade sin son Adrian och hur hon engagerat sig i amningsfrågor.
Kändisskapet är någonting som hon konsekvent avvisat, trots att hon som en av Sveriges ledande skådespelare skulle ha haft alla möjligheter att ställa sin egen person i rampljuset.
– Ibland går jag på någon galapremiär, men annars har jag från början valt att hålla mig borta från allt sådant där. Med tiden slutar tidningarna ringa, vilket är rätt skönt.
I en intervju i Jakobstads Tidning får hon frågan vad det osannolikaste hon ombetts ställa upp på är. ”Det mest absurda var då jag blev tillfrågad att delta i Fångarna på fortet. Fullständigt enfaldigt och meningslöst. Jag leker inte på det sättet.”.
Är hon en torrboll? I en tevedokumentär säger regissören Susanne Bier att Stina Ekblad ofta oriktigt uppfattas som alltför seriös. ”Man kan säga att hon är cynisk, men utan cynismens negativa element. Någon som känner livet, men som inte blivit bitter.”
~
Nej, det är inte berömmelsen som varit Stina Ekblads drivkraft. ”Jag har alltid fascinerat mig av att kunna krypa in under skinnet på en annan människa och ta del av hennes önskningar och planer.” säger en artonårig Stina Ekblad om sin passion för teatern i en teveintervju från 1972. Nästan fyrtio år senare lever den här känslan kvar.
Hennes stora karriärprojekt är att gräva i det mänskliga, att undersöka vad det är att vara människa. Varje roll är ett nytt psyke att gå in i, en ny människa att försöka förstå.
Vad kommer du fram till?
– Jag kommer fram till att jag ska fortsätta undersöka frågan så länge jag tycker att frågeställningen är relevant. Så länge är jag skådespelare.
Går det att sätta ord på vad det är att vara människa?
– Hmm…
Efter annars genomgående snabba och raka svar blir Stina Ekblad här eftertänksam.
– Nog går det säkert… om jag skulle hitta de rätta orden… kanske någonting med… försonande. Jag skulle säga ett sådant ord kanske.
Är din syn på människan någonting som du tvingas omvärdera gång på gång eller någonting som bara byggs på med nya pusselbitar?
– Jag har hela tiden haft ett embryo med mig som bara blivit tydligare och tydligare, starkare och starkare. Redan hemifrån hade jag med mig en människosyn som klarnat ju mer jag hållit på med det här yrket.
– På sistone har jag funderat mycket på kroppen. Vad orkar kroppen? Hur långt kan man gå? Hur uttrycker kroppen känslan? När ljuger gesten? På stan iakttar jag ofta hur folk rör sig i förhållande till sin kropp. När man blir äldre blir man tvungen att observera vad kroppen säger på ett helt annat sätt än tidigare.
~
Det var skådespelare Stina Ekblad ville bli när hon som sjuttonåring flyttade från Solf till Danmark. Hon lyckades – med råge. Så vad finns det längre att uppnå? Går det alls att komma längre än hon gjort?– Nej, jag tycker inte det. Vad skulle vara mera utmanande än att få spela Shakespeare på Dramaten på svenska? För mig är det här det jag det roligaste som finns.
Så du har inte längre några karriärmål?
– I den här åldern är det nästan en lite existentiell fråga. Ska jag fortsätta att cykla till teatern kväll efter kväll, slänga mitt blödande hjärta på scen och sen cykla hem igen? Jag tror att jag hänger kvar på teatern åtminstone ett tag till, men ibland har jag tankar på att skriva någonting. Jag hoppas att jag får lust och ork med det.
Sysselsatt håller hon sig åtminstone. I våras gav hon tillsammans med maken Jan Dolata ut den svensk-finlandssvenska diktsamlingen Dikt 1598-1939, en ljudboksantologi på tio cd-skivor med poesi från fem århundraden. Och i januari är det dags för nästa premiär på Dramaten. För första gången står Stina Ekblad på scen tillsammans med lillasyster Ylva Ekblad i Kristina Lugns Idlaflickorna.
Upplever du aldrig en känsla av mättnad?
– Nej, inte direkt. Jag ser fortfarande fram emot att möta nya regissörer och konstnärer som kan erbjuda nytt motstånd. Man vill ju höja ribban hela tiden, men till sist kan man allt. I alla fall inom ett visst område. Och just nu känner jag att man inte kan kunna så mycket mer än jag kan. I alla fall inte på svenska. Jag är fullärd. Men inte fullkomlig.
Bilder av Tage Rönnqvist.
Publicerad även i tidningen Martha i februari 2011 i kortare version.