Det är provens tid. Nationens unga framtidshopp har de senaste månaderna grillats i först studentprov och sedan inträdesprov till olika utbildningar. De unga intellekten har tänjts och testats.
Guldkornen vaskas som bäst fram för att i höst ges möjlighet att utveckla sina förmågor på mer eller mindre prestigefylld utbildningar. Det är viktigt att det blir rätt. Att utbilda en läkare vid Helsingfors universitet kostar över 170 000 skattebetalarpengar. Då vill man ju vara säker på att man satsar på de mest lämpade.
Frågan är om vi gör det.
I stort sett alla förhör, tentskrivningar och inträdesprov har sedan hedenhös följt samma modell. Man låser in examinanderna i ett rum, skär av alla kontakter till omvärlden och ser sedan vad aspiranterna går för. Om man behärskar det här upplägget ligger samhället för ens fötter. Då är det bara att välja och vraka mellan utbildningarna.
En väldigt grovhuggen uppskattning säger att jag själv suttit genom omkring 500 sådana här provsituationer under min skoltid, som tog slut i höstas. Genom 500 prov har samhället försökt värdera mina kunskaper och kontrollerat hur väl jag tagit in det man försökt lära mig.
En motsvarande grovhuggnen uppskattning säger att jag omkring 0 gånger ställts inför liknande provsituationer ute i verkligheten. Verkligheten är inte någon isolerad provsal. Den handlar om att kunna söka snarare än memorera information, om att förstå samband snarare än att a-b-c-kryssa rätt. Ändå fortfarande penna, suddgummi och låsta dörrar som gäller när elever och studenter ska tentas.
Det var sju abiturienter som underkändes vid vårens studentskrivningar efter att ha åkt fast för fusk. En hade fått in en telefon i provsalen och sökt svaren på den. Problemet var att läraren blev misstänksamma när svaren lät väldigt mycket som Wikipedia.
Abiturienten lyckades alltså med konststycket att smuggla in en telefon i provsalen, googla fram svaren och lämna in provet utan att någon märkte – men inte omformulera svaren för att dölja att fusket.
Det är förstås ajabaja att fuska, men frågan är vilken abiturient som har bättre framtidsutsikter: fuskaren eller L-studenten? Vem tror du att kommer att grunda nästa Nokia? Är det mönsterstudenten som lyckats memorera alla oregelbundna tyska verb och som kan rabbla cellens beståndsdelar som treans tabell? Eller är det fuskaren som har mod, kreativitet och uppfinningsrikedom att kunna använda en telefon under de hårt bevakade studentskrivningarna?