Det har gått tio år. Men Finlands ärr efter dopningskandalen i Lahtis har fortfarande inte läkt. Och det kommer de inte att göra förrän man, som den bortgångna Mika Myllylä, slutar ljuga.
Först kom förnekelsen. Det kunde helt enkelt inte vara sant. Okej att en Janne Immonen åkte fast. Det kunde man kanske leva med. Men att Jari Isometsä, Harri Kirvesniemi och, framför allt, Mika Myllylä skulle vara dopade, det gick inte att ta in.
Sen kom besvikelsen. En total besvikelse uppblandad med en bubblande ilska. Hur kunde de vara så dumma? Varför gjorde de det? I tysthet lovade jag mig själv att aldrig mer se på skidåkning.
Jag var 16 år när dopningskandalen i Lahtis uppdagades. För en ung skidåkande finländare var Mika Myllylä den självklara idolen. Under Nagano-OS 1998 steg jag upp klockan tre på natten för att se honom ta guld på tremilen. Följande år stannade hela skolan upp för att i gympasalen följa VM-tävlingarna i Ramsau, mästerskapet då Myllyläs karriär pikade med tre individuella guld.
Han var stor som Zlatan och folklig som Carolina Klüft. Men han var också någonting mer.
Mika Myllylä förkroppsligade den finska nationalidentitetens kanske viktigaste byggsten, sisun. När han i ändlösa timmar sprang runt med sina stavar på myren hemma i Haapajärvi. Det var samma mytomspunna myr som den finska urmannen i tiderna hade tyglat med sina bara händer. Nu hade myren funnit en ny mästare.
Eller det ville vi i alla fall tro. Som det skulle visa sig var det inte bara från myren som kraften, som gjorde Mika Myllylä till världens bästa skidåkare, kom.
Tio år har gått. Under en absurd vecka kommer allting tillbaka. Bara fem dagar efter att Helsingfors tingsrätt dömt villkorliga fängelsedomar i målet mot den gamla landslagsledningen kommer nyheten att Mika Myllylä är död. Verkligheten har än en gång överträffat fiktionen.
Rättegången handlade egentligen bara indirekt om dopningshärvan i Lahtis. Målsägande var journalisten Johanna Aatsalo på Finska notisbyrån som inför Nagano- OS 1998 avslöjade att landslagsåkaren Jari Räsänen hade använt tillväxthormon. I en rättegång år 2000 dömdes hon och nyhetsbyrån till dryga böter för ärekränkning eftersom nyheten ansågs sakna täckning.
Men historien skulle ge Aatsalo rätt. Jari Räsänen hade visst använt dopning. Och han var inte den enda.
Den så kallade FNB-rättegången handlade alltså om huruvida skidförbundets ledning kände till att det förekom systematisk dopningsanvändning i landslaget på 90-talet och om de i så fall vittnat falskt i rättegången år 2000. De dopningsfällda Lahtis-åkarnas roll i rättegången var som vittnen.
Genom hela processen förnekade de åtalade ledarna konsekvent att de skulle ha känt till någonting om dopningen, men ju fler bevis som polisen tog fram, desto ihåligare blev lapptäcket av lögner och förnekanden. Det visade sig att dopningsanvändningen hade varit betydligt mera utbredd än man tidigare känt till.
Det var preparatet hemohes som de sex finska VM-åkarna ursprungligen åkte fast för. En allmän uppfattning då var att preparatet, som sänker åkarens hemoglobinvärde, hade tagits för att dölja epo-dopning. Det här har alla inblandade, med undantag för den hårt ifrågasatta tränaren Kari-Pekka Kyrö, bestämt förnekat.
Men nu trädde också läkare fram och erkände att de levererat epo-hormoner till toppåkarna. Pekka Koponen vittnade i rätten om hur han flera gånger köpt ut epo direkt åt Jari Isometsä, bland annat från ett apotek i Haparanda (eftersom preparatet var betydligt billigare att få tag på i Sverige än i Finland).
Isometsä frågade aldrig hur läkemedlen skulle användas. Uppenbarligen hade han personer bakom sig som visste vad de gjorde.
Isometsä själv fortsatte i rättssalen förneka att han haft någonting med epo att göra och hotas nu av åtal för mened.
Den ende skidåkaren som erkände att det förekommit mer än hemohes i landslaget var Mika Myllylä. I polisförhören medgav Myllylä att han tagit epo redan före OS- och VM-gulden i Nagano och Ramsau 1998 och 1999, vilket han tidigare förnekat i upprepade intervjuer.
– Jag kan inte närmare specificera när det hänt. Det har tagits blodprov på mig ända sedan OS 1994. De borde väl finnas djupfrysta någonstans. Vill ni veta mer får ni börja undersöka dem, sade Myllylä i rättegången.
Tingsrättens slutsats var att åtminstone chefstränaren Pekka Vähäsöyrinki måste ha känt till dopningen. Han dömdes tillsammans med Jari Räsänen till nio respektive tolv månaders villkorligt fängelse för grovt bedrägeri.
Men något bokslut för dopningshärvan var domen inte. Rättegången har väckt flera frågor än den besvarat. Exakt hur utbredd var epo-användningen i landslaget? Hur länge pågick den? Fanns det åkare, vid sidan om det dömda, som hade dopat sig?
Förklaringarna hänger helt enkelt inte ihop.
Att trevliga, öppenhjärtiga och till synes hederliga idrottsmän som Mika Myllylä, Jari Isometsä och Harri Kirvesniemi skulle vara simpla fuskare gick inte att ta in år 2001.
Det behövdes en förklaring.
Några månader efter Lahtismästerskapet trädde Myllylä fram i en lång tv-intervju. Han berättade med glansiga ögon om den panik som slog honom när han insåg att han skulle åka fast för dopning, om hur han isolerade sig och i veckor tampades med våldsamma ångerkänslor.
Men vad var det han ångrade? Att han använt det förbjudna preparatet hemohes eller att han åkt fast? Fanns det inte ett moraliskt problem i att vinna genom fusk?
Den känslosamme Myllylä hade ju alltid framstått som den mest ärliga av idrottsmän. Betydde guldkorset som slängde runt halsen under loppens slutkilometrar ingenting?
– Moralen har redan länge varit långt borta i elitidrotten, om den ens någonsin funnits där. Det finns ingen orsak att hyckla om någonting sådant som ”fair play”. Elitidrotten känner inte till det begreppet, sade Myllylä i tv-intervjun utan att i det här skedet medge att han rört sig i mer än en ”gråzon” för vad som är tillåtet.
Den här förklaringsmodellen, att alla toppåkare egentligen är mer eller mindre dopade men att det bara var finländarna som hade oturen att åka fast, etablerade sig snabbt och lever fortfarande kvar. Myllylä själv sa det aldrig rakt ut, men budskapet var ändå tydligt: ska man komma någon vart måste man våga röra sig i ”gråzonen”.
Den andra ansatsen att förstå dopningshärvan var att flytta över ansvaret på ledarna.
Det var rötägg som Kari-Pekka Kyrö som hade förblindat idrottarna.
När Kaisa Varis, med samme Kyrö i kulisserna, lyckades med det osannolika konststycket att åka fast för epo både 2003 och 2008 kändes förklaringen nästan rimlig. Men i längden höll det naturligtvis inte. Skulle elitidrottare verkligen låta sig dopas helt mot sin egen vetskap i en idrottsgren där Wada-kontrollanterna alltid lurar bakom knuten?
Men så finns det också en tredje förklaringsmodell. En modell som för många varit för smärtsam för att riktigt accepteras: att det sist och slutligen handlade om fullt medvetet fusk. Att Myllylä, Isometsä, Kirvesniemi, Immonen precis som Virpi Kuitinen och Milla Saari visste precis vad de gjorde, men att de gjorde det ändå.
De fuskade.
Ett av bevismaterialen i den senaste rättegången var ett handskrivet avtal nedtecknat på ett skrynkligt A5-ark. Kontraktet slöts i desperation efter att Jari Isometsä hade åkt fast.
Isometsä utlovades en ersättning på en miljon mark (omkring två miljoner kronor) av Kirvesniemi, Myllylä, Immonen, Kyrö och grenchefen Antti Leppävuori om han gick ut och tog på sig hela ansvaret för hemohes-affären för att skydda de andra.
När de andra också åkte fast förlorade avtalet sin betydelse. Men visste åkarna vad de höll på med? Självklart.
Man kan tycka att det börjar vara dags att gå vidare. Det har trots allt gått över tio år sedan skandalen. Landslaget har generationsväxlat, ledarna är utbytta.
Men det är inte så enkelt. Så länge förklaringarna och förnekelserna inte hänger ihop fortsätter besvikelsen att gnaga 16-åringen i mig. FNB-rättegången var bara ytterligare en påminnelse om att bordet aldrig sopats riktigt rent.
Skulden ligger inte bara på förbundet och skidåkarna. I stället för att avkräva svar valde vi i den finska skidpubliken att förlåta – eller rättare sagt glömma. Det var roligare att igen få heja på en vinnare som Virpi Kuitunen och låtsas som att ingenting hänt, än att insistera på att gamla tråkigheter skulle redas ut.
Tio år efter Lahtis är den som kommit närmast en uppgörelse Mika Myllylä. Samtidigt är det också han som betalat det högsta priset för skandalen.
Efter dopningsavstängningen gjorde Myllylä år 2003 ett tafatt comebackförsök på nationell nivå, men skidkarriären var slut och – skulle det tragiskt nog visa sig – också hans liv.
Om Mika Myllylä i sin uppgång blev en ikon för den finska sisun när han med osviklig envishet nötte myren i Haapajärvi, var nedgången lika mycket en karikatyr av nationalkaraktärens mörka baksida.
Privatlivet gick snabbt utför. Gång på gång prydde Myllylä i Matti Nykänen-stil löpsedlarna med skandalnyheter om fylla och slagsmål. Äktenskapet havererade och han dömdes bland annat till villkorligt fängelse för rattfylleri år 2008.
Ändå verkade hans liv i våras vara på väg i en bättre riktning. Korken var åtminstone tillfälligt skruvad på flaskan och i samband med VM i Holmenkollen talade Myllylä lite löst om att han funderade på en tränarkarriär.
Men dopningsrättegången var uppenbarligen tung. Myllylä var med sitt epo-erkännande ett nyckelvittne för åklagaren. Hans vittnesmål kunde bli avgörande för utgången och ge de gamla tränarna och ledarna, som han åtminstone tidigare beskrivit som vänner, fängelsestraff.
Vi vet fortfarande inte varför Mika Myllylä dog. Polisen har varit förtegen om omständigheterna och det finns ingen orsak att spekulera. Men vi vet att han dog alltför tidigt.
Hans idrottsliga prestationer har för alltid förlorat sin glans. OS- och VM-gulden har devalverats.
Men i ett land som ännu efter tio år står långt ifrån en slutgiltig uppgörelse med sitt största idrottstrauma ska Mika Myllylä kommas ihåg som den som kom närmast.